Nyheter | Ord Rachel Knight | 20 Sep 2018
En ny rapport avslöjar djupa klyftor mellan olika stödtjänster för bostäder och belyser möjligheterna till förändringar på systemnivå.
Tilltagande oöverkomliga huspriser och en hårt konkurrensutsatt hyresmarknad innebär att tusentals familjer saknar ett tryggt och stabilt hem. Som svar på detta växande problem gav Auckland Council Innovation Unit Australia New Zealand i uppdrag att förstå människors erfarenheter av instabila bostäder för att informera en sektorsövergripande plan för hemlöshet för Tāmaki Makaurau (Auckland).
Auckland Council bad teamet att särskilt fokusera på ensamstående mödrar och deras barn eftersom denna grupp är känd för att vara särskilt sårbar för intensiv bostadsinstabilitet.
För att förstå deras resor fokuserade vi på tre nyckelområden:
- Vad är det som får ensamstående mödrar att förlora sitt hem?
- Vad står i vägen för dem eller hjälper dem att hitta och säkra en bostad?
- Vilken inverkan har denna erfarenhet på dem och deras barn?
Det överväldigande svaret var att bostadssystemet gör det otroligt svårt för ensamstående mödrar att hitta ett tryggt och stabilt hem för sin familj. Även om dessa mödrar visade motståndskraft och beslutsamhet att förbättra sin situation för sina barn, möttes de av diskriminering, vägspärrar, catch-22-situationer och enorm arbetsbelastning för att få något stöd.
Vi fick också veta att mödrarna:
1. Var tvungna att fatta svåra beslut om föräldraskap, ekonomi och välbefinnande med lite – eller motstridig – information. Mödrarna var frustrerade över hur svårt det var att ta reda på vilket stöd de hade rätt till och hur länge de skulle behöva vänta på ett socialt hus. De skickades ofta mellan olika organisationer eller fick höra olika saker av olika personer. För att ytterligare komplicera de svåra beslut som de var tvungna att fatta för sina familjer förklarade mödrarna att alternativ som var bättre för deras barn ofta kom på bekostnad av deras eget välbefinnande. Ett exempel var en mamma som fick välja mellan att stanna i sin bil över vintern där hon kunde garantera en kärleksfull miljö för sitt barn, eller att gå tillbaka till en våldsam partner för att få tak över huvudet.
2. Lärde sig att misstro stödtjänster när de bad om hjälp och blev avvisade. Mödrar såg det som en sista utväg att vända sig till formella stödtjänster, och om de behandlades dåligt eller inte uppfyllde stödkriterierna första gången och på första stället de bad om hjälp lärde de sig att frukta och undvika tjänsterna. Istället för att söka formell hjälp igen gick vissa mödrar utan mat till sig själva och sina barn, skuldsatte sig och stannade kvar i ohälsosamma och osäkra miljöer.
”När man sväljer sin stolthet och går och ber om hjälp bara för att få ett nej från alla, så trycker det en verkligen tillbaka… Ibland svälter man hellre och är hungrig än att bli behandlad på det viset och se ner på det.”
3. Var ofta tvungna att ljuga för att försörja sina familjer. När mödrarna inte uppfyllde stödkriterierna hos en rad olika organisationer uppmuntrades de av vänner, kollegor och frontpersonal att ”tänja på sanningen” för att få det stöd de behövde. Det visade sig också vara nödvändigt att ljuga på den privata hyresmarknaden för att komma runt hinder som t.ex. att inte ha en tidigare hyresvärdsreferens.
4. Kände att den känslomässiga, tidsmässiga och ekonomiska kostnaden för formellt stöd ibland var större än nyttan. Mammorna beskrev den enorma arbetsbördan av att samordna flera stödorgan samtidigt och de situationer där de inte kunde ta sig ur situationen på grund av luckor mellan olika organisationers stödkriterier. Ett exempel är en mamma som lämnade sitt hem för att söka skydd på en kvinnojour från en våldsam partner. När kvinnojouren inte ville ta emot hennes äldre son, som var över åldersgränsen, togs han emot av Oranga Tamariki. Mamman ansågs då ha lägre prioritet på väntelistan för sociala bostäder eftersom hennes barn inte längre var i hennes vård, men hon kunde inte få tillbaka honom utan att tillhandahålla ett hem för honom.
”Jag interagerade med 12 myndigheter samtidigt. Det var överväldigande, men jag var rädd för att släppa en av dem om de skulle säga att jag var olämplig som mamma.”
Rapporten visar också tre olika mödrars bostadsresor, en sammanfattning av de viktigaste hindren och möjliggörarna under hela bostadsprocessen och hur dessa erfarenheter påverkar ensamstående mödrar och deras barn.
Läs hela rapporten här.